top of page

En unik röding, en unik fluga... eller Tv-inspelning i Lappland...

Updated: Apr 26, 2021


(Hittade lite pappersbilder från en av mina tv-inspelningar som jag helt sonika fotograferade av (med lite blänk) följande skrift blev resultatet... en riktig fiskehistoria daterad 2004, en av mina häftigaste fjällupplevelser någonting med tanke på vad som hände... väl bekomme....)


RÖDINGFLUGFISKE I LAPPLAND...


Rotorbladen skar ljudligt i den djupblå himlen, den blodröda helikopterkroppen gungade intensivare i takt med att hastigheten på den trebladade lyftanordningen ökade. Med vinden rivandes i videbuskarna och med ett öronbedövande dån lättade flygfarkosten och försvann i horisonten. Under ett par sekunder var tystnaden total, sedan kom myggorna. Det var dags för TV inspelning i Lappland.


Vi blir lämnade. TV inspelning på hemlig ort i Lappland...


Sommarsolen dippade försiktigt bakom det gröngråa bergets topp innan den, med en lov, satte sjuts mot himlens tak igen. Den natten sov jag djupt i det stekheta tältet. En och en halv veckas filminspelning i orörd fjällnatur, med 30 gradeig värme och mygg, hade bokstavligen sugit kraften ur min kropp. Jag drömde om mötet, tre dagar tidigare, med fiskelegenden Gunnar Westrin. Han visade oss hur man fångar harr i Tjounajokk. Jag drömde om hur det var när jag, efter dagens inspelning, fick fiska med Gunnar i det rena fjällvattnet. Flugfisket i Tjounajokk var som att fritt få flirta i ett nunnekloster, ett 40-tal av strömmarnas dam föll lätt för mina streaking caddies och europea 12:or. Drömmen tog ny fart och jag befann mig i de två senaste dagarnas inspelning där vi letat efter och funnit fiskarnas Greta Garbo, den mytomspunna rödingen. Jag fiskade med naturfotografen Leif Milling. Han visade oss "Millings lilla pärla", en liten tjärn där han för knappt 10 år sedan tog sin rekordöring på 2.3 kg.


Kl. 04.20, solen högt på himmelen trots den nattliga timmen... Röding på kroken i "Millings lilla pärla"... Detta drömmer jag om...


Med ett ryck, sjöblöt av svett vaknade jag. Jag satte mig yrvaket upp och såg mig omkring i Hillebergtältet. Wiliam, programledaren för vårat tv program, låg inte på sin sovplats. Det slog mig att jag var ledig. Tv inspelningen var avslutad och denna dag var ämnad åt fria aktiviteter. Jag kännde hur ett leende kom krypande över ansiktet. Jag analyserade situationen, det var vindstilla, inget slitande i absider eller tältlinor, inget regn som slog mot tältduken. Det ända ljud som hördes var myggarmadorna som patrullerade runt tältet. En svettdroppe föll från min näsa och träffade handens ovansida. Solens strålar stekte på tältduken, där av svetten. Ett lyckorus spred sig i min kropp. Jag drog upp myggnätets och nylontygets dragkedjor. Ute sken solen från en djupblå himmel. Leif, som den sanne fiskare han är, satt redan och fiskade vid tjärnen. Där satt även William med sitt spö i handen. Natten innan, när vi filmade, kokade tjärnen som en rödingsoppa av vakringar och ett flertal kilofiskar fångades. Nu var tjärnen helt stilla och det väntades på vak. Den enda som fortfarande sov var vår fotograf Sebastian och det hördes, det kapades stockar med bandsåg i tältet bredvid. Den mannen kan snarka. Jag behövde få möjlighet att rensa min hjärna från tankar och njuta av den totala stillhet som fjället erbjöd.


Sovplats...


Alla vakna utom fotografen i det röda tältet.


Härlig tältplats med "lilla pärlan" i förgrunden


Översiktsbild lägret... tälten vid tjärnen.


Jag drog på mig vadarbyxorna, tog mitt spö, min ryggsäck och knallade iväg ner mot den stora jokken som låg en bit nedanför våran tältplats. När jag gått ett tiotal meter ropade Leif efter mig.

”Jåkke, (som han envisades med att kalla mig) all fisk blir matfisk idag, vi har nästan ingen mat kvar och ni skall vara borta i ytterligare tre dagar.”

Man blir hungrig och trött av att bära runt på kamerautrustning på fjället och vårt torfoder skulle räcka precis om vi blev inregnade på nästa ställe.

Jag fortsatte att vandra ner mot jokken. Framför mig låg landskapet utlagd i sin skönaste skrud. Gröngrå videdjungel avskuren av glittrande små tjärnar som jag tidigare hade sett från vår upphöjda lägerplats. Den magiska natten då millings tjärn kokade såg jag vak även på dessa små tjärnars vattenspeglar. Jag la snabbt ut en liten Européa 12 och fick napp direkt. Det var en liten fisk som högg, men efter ett par sprattlande ytliga hopp släppte den vid videkanten. Jag studerade tjärnarna en stund men kunde konstatera att de endast inneöll småfisk. Jag bestämde mig för en ny strategi. Under rödingnatten när vi filmade hade jag fångat upp några fragment ur en berättelse. Det visade sig att samen Lennart, dagen innan, dragit tre fina rödingar vid utloppet av den stora jokken. De pratade om att för vårat team var det för långt att gå. Jag bestämde mig för att det var precis dit jag skulle ta mig, med en gång.


Samen Lennart berättar om rödingarna i jokken kvällen innan... Lennart till höger.


Jag började vandra. Jag gick på den täta videängen, snubblade över stenar och svettades kopiöst. Myggnätet, som var fastsatt i mössan, var för tätt för att använda när man vandrade, sikten blev helt enkelt för dålig. Detta uppskattades av myggarmadorna som kalasade ihärdigt på händer och ansikte. Ljudet från forsen, där rödingarna kunde stå, lockade ändå för starkt för att avbryta, jag vandrade vidare. Molnen svepte in över bergstopparna och lade sig som ett lock över dalen, värmen var tryckande.


Jokken ligger mitt i bilden värmen tryckande.


Jag vek av runt en kulle, smög upp över ett krön och där, efter 50 minuters rask promenad, stod jag vid jokkens utlopp. Vattnet i utloppet sköts fram som en homogen massa. Den V-formade djupfåran mitt i den 15 meter breda strömmen var rejält djup. Forsens styrka var enorm och när jag vadade ut i strömvirvlarna var jag tvungen att luta mig ordentligt framåt för att inte dras med av vattenmassorna från den smältande bergtoppssnön. Tanken slog mig, finns det fisk här? På tafsen satt min sista, luggslitna, Européa 12 knuten. Tröttheten efter de tidigare dagarnas filmande och den sega promenaden till jokken gjorde att jag slarvade. Jag kastade med en liten knut på tafsen men tänkte i mitt stilla sinne att den förmodligen skulle hålla om jag fick napp. Jag spanade av strömmen där jag stod och tyckte mig, i höger ögonvrå, se ett vak uppströms cirka 15 meter. Jag gjorde ett försök att nå vaket med linan men avståndet bakåt var för kort och den sista Européa 12 slutade sitt liv i en av tusen videkvistar bakom mig. En inte allt för rumsren ramsa mumlades. Det vakade igen på samma plats. Fort grävde jag fram min flugask ur fickan och tittade på innehållet, där var det skralt. Asken innehöll bara luggslitna flugor som ingen i världen levande fisk skulle kunna ta för imitation av insekt. Uppe i högra hörnet av asken satt dock en fluga som jag inte använt tidigare.

Jag hade köpt mina flugor innan jag stack till fjälls. Som ovan flugfiskare var jag tvungen att fråga om råd om vilka flugor jag skulle ha. Jag blev väl expedierad och försedd med både haröron, europea 12, mygglarver och annat smått och gott. När jag stod där i butiken och tittade i alla fluglådor fångades mitt intresse av en speciell fluga. Det var en vacker fluga och jag köpte den endast för att den var snygg, inget annat.

Nu stod jag vid forsen med en känsla i kroppen. Något sa mig att jag skulle prova skönhet till fluga. Ytterligare ett vak på samma plats som tidigare. Vakringarna sköt fram med vattenmassan och passerade mig. Jag knöt hastigt på flugan på tafsen utan att även denna gång åtgärda den lilla förrädiska knuten, och dränkte flugan med ”Dry gel”. Jag vadade försiktigt uppströms ett par meter innan jag la ut flugan med ett fallskärmskast. Flugan landade perfekt mitt i strömfåran, två meter ovanför vakplatsen. Den flytbehandlade flugan flöt som en kork. Vackert dansade den fram längst ytvattnet. Jag tog hem lina så fort jag förmådde. Jag följde flugan med blick och kropp. Efter ett par sekunder exploderade det i ytvattnet och det började skrika i rullen när kontakten var ett faktum. Jag drog åt slirbromsen men ångrade mig snabbt, ”KNUTEN” tänkte jag. Man kunde nästan höra hur den lilla knuten på tafsen knakade och gnällde av ansträngningen.

Vad var det för en fisk? Vaket var så hårt att det måste vara en öring, tänkte jag.

Det skrek till i rullen igen, fisken tänkte inte ge med sig i första taget. Den stack iväg på en ny tjuvrusning, knuten knakade. Drillningen fick ta den tid den tog, det fick inte förloras matfisk. I huvudet ekade Millings ord ”All fisk blir matfisk idag”.

Efter ett par minuter började fisken att krokna och min höga spöföring fick upp fisken till ytan.

Då slog det mig, ”jag har ingen håv med mig”.

Fiskens kraft var begränsad och jag kunde i alla fall dra den intill mig. En ny tanke slog mig ”Den är röd” sedan blev min hjärna helt tom för en sekund. Sedan gick det upp för mig ”Röd, en röding”, frossan slog till direkt. Med darrande händer och armar, formade till en jättelik skopa, grävde jag mig under fisken i vattnet och skopade/kastade den högt upp ibland videsnåren. En konstig tanke sköt igenom min skalle och i en reflexliknande handling var kameran framme. Fisken måste dokumenteras till varje pris. Jag vågade inte kroka loss rödingen innan fotograferingen var avklarad. Rädslan att den skulle sprattla till och hoppa i vattnet igen och förbli en odokumenterad skröna var för stor. Jag riggade kameran tryckte på autotagning och i en sekund var allt förevigat, jag var lättad.


Rödingen förevigad av sammanbiten fiskare.


Känslan när jag vandrade hem till flocken (gänget) med ett stycke mat hängandes på en egenhändigt bruten videkvist var obeskrivlig. Alla tidigare, under resan, fångade fiskar var med ens betydelselösa. När jag vandrade de sista 50 meterna uppför berget till vårat läger och såg hur mina vänner som stod och tittade på mig, kände jag mig stolt. Alla gratulerade mig till fångsten. Leif frågade mig lite nyfiket vad jag tog rödingen på för fluga. Jag berättade för honom att jag inte hade en aning om vad den hette men att den var jäkligt snygg. Han skrattade gott. Jag visade honom flugan och frågade om den egentligen var lämpad för rödingfiske. Leif skrattade igen.

- Ja, om man säger såhär. Den flugan du har där förbjöds för rödingfiske på 1800-talet på flera ställen i Skottland för att den, som det står i en gammal flugfiskebok” …är för lätt att fånga röding med”. Det du har där är en klassisk rödingfluga, en Royal Coachman”. Alla skrattade och jag log.


Nöjd rödingfiskare med videklykad fisk


Tjugo minuter senare låg den, i smör och citronpepparkryddade, nystekta rödingen på en knäckebrödsmacka, mitt livs fiskeupplevelse hade fullbordats.


Total njutning.. rödingfilé...


Övrig fångst blir smarrig rödinggryta i Millings händer.


Bilden tagen Av Leif Milling. Glad flugfiskare med fångsten högt i hugg. Royal Coachmanflugan inramad lika så, tillsammans med det absolut första The Outdoor Four märket.


Jag önskar dig en härlig vecka


🍀Outdoor_Jocke🍀

723 views0 comments

Comments


Post: Blog2_Post
bottom of page