top of page

Kasta dig ut handlöst, övervinn din rädsla!!!

Benen hängde över kanten, mellan mig och marken var det 4000 meter, 50 sekunder fritt fall, 7 minuter glidflyg... hjärtat slog så hårt i bröstet att jag trodde bröstkorgen skulle gå sönder, så lutade vi oss framåt och föll ut genom flygplansdörrhålet...

...sedan slutade det slå i ett par sekunder, det kändes så i alla fall...


Utan puls i sen kommer livet ikapp en


De senaste inläggen jag gjort här på bloggen kan möjligen kännas som om de trippar på gränsen till friluftsliv då temat för perioden är VÅGA TA STEGET... Men ett äventyr det är de i allra högsta grad det här, även om det är daterat 2012.

Det går att bryta vilka mentala spärrar som helst.

Jag förärades av mina vänner att ryckas ut på en Svensexa den 17 maj 2012. Då jag stod i begrepp att gå och gifta mig i början av juni blev resultatet, föga otippat... en äventyrssexa. Morgonen började med att jag skulle packa mina fiskegrejer och sticka iväg på en egentidstrapats, det var vad jag bestämde mig för tidigt den morgonen. Min "blivande" valde då att förhala min avfärd ordentligt. Efter tillräckligt många dumma grejer av henne lyckades mina vänner fånga mig innan jag kommit iväg. Min kära bannade mig något för alla mina kreativa lösningar och snabba beslut. Förmiddagen ägnades sedan åt ett rykande hett rally i GoCart hallen där jag gick ut som segrare till allas sorg. (utom min egen förstås :-) Då rally, fart och äventyr är bland det roligaste jag vet vet visste min glädje inga gränser. Jag tjoade och var lycklig. Jag lyckades kläcka ur mig "Hur skall ni lyckas bräcka det här!"

Efter en stunds nedvarvning satt jag snart i en vanlig bil. Från Stockholm tog den mig via kungsängen vidare mot Västerås. Jag funderade och babblade med grabbarna i bilen. Jag började tycka att det var för långt att åka för att grilla korv, höghöjdsbana finns även de på närmare ort och lika så fiskevatten... När vi kom fram till Västerås har jag kläckt 100 saker som jag kanske skulle göra men ingen gissning var rätt, inte ens flyga segelflyg.


Plötsligt ser jag något i ögonvrån, från ingen stans dråsar en fallskärmshoppare ner strax bredvid vår bil. Jag kollar på grabbarna i bilen. De är lite för mycket "stenansikte" på kompisarna för att inte låta sig avslöjas. Jag skulle alltså hoppa fallskärm.

Till saken hör att jag har prövat de flesta aktiviteter man kan tillskriva äventyrsfacket, jag är ganska orädd. Men en sak har jag sagt... "JAG KOMMER ALDRIG ATT HOPPA FALLSKÄRM". Inom mig startar nu en kamp. Ett nej är ett nej tills det blir ett ja. Nu eller aldrig. Dessa fantastiska människor har valt att betala en halv förmögenhet för att jag ska få utföra något som jag aldrig kommer att glömma. Svett kommer ur mina handflator och paniken är nära. Jag bestämmer mig trots allt snabbt för att jag SKA hoppa vad som än händer i min hjärna.

Jag har ett motto, det lyder: "Jag ber om att få tillgång till min hela kreativa potential, att få växa mig starkare för var dag som går. Låt mig få kasta mig ut för mina mentala stup."

Denna mening läser jag för mig själv varje dag. Nu lyckades jag plocka fram den ur min skärrade hjärna och insåg att detta bara var ett mentalt hinder som med andning och vilja gick att övervinna. Efter att ha klätts i fallskärmskläder och fått en snabb kurs i utförande av tandemhopp var det dags för avfärd. Det lilla skruttiga planet som stod på flygfältet skulle ta mig och ytterligare ca 10 hoppare upp till 4000 meters höjd. Väl där uppe skulle vi helt enkelt kasta oss ut mot marken igen.


Vi baxade in oss som makrillar i en liten burk och taxade ut. planet satte fart och släppte sitt trygga markgrepp om hjulen och skakade iväg uppåt. 15 långa minuter satt jag i planet som vinglandes en hit, en dit tog oss stadigt uppåt. Man hinner tänka en hel del på 15 minuter, jag lovar. Trots allt kände jag mig lugn. Jag tittade mot marken, den kändes långt bort men ändå lite gullig. Med jämna intervaller kom en lätt panikkänsla krypande men den lyckades jag förtränga med andning och tankar på att det måste vara farligare att åka från Stockholm till Västerås i bil än att hoppa fallskärm. Plötsligt öppnades luckan i väggen framför mig. En formation av fem personer störtade blixtsnabbt ned mot marken. Nu högg det tag i magen. En person som jag känner som också valt att ta chansen att hoppa, såg lite slagen ut när han fördes mot kanten av planet. Utan att blinka kastade de sig ut. Nu var det min tur.

Benen hängde över kanten, mellan mig och marken var det 4000 meter, 50 sekunder fritt fall, 7 minuter glidflyg... hjärtat slog hårt i bröstet när jag föll ut genom flygplansdörrhålet... sedan slutade det slå på ett par sekunder ... Jag föll, tankarna rusade runt, sen fastnade de vid ett enda konstaterande, vad kallt det är i ansiktet...

Allt som sker sedan beskrivs bäst i filmen på länken...

FALSÄRMSHOPPET PÅ FILM, tryck här!

(för den stressade kan jag säga att hoppet är ca 2,20 in i filmen. Men kolla gärna hela för att bygga up lite ångest :-))


Fritt fall och det enda jag kan tänka på är, vad kallt det är.


Känslan när närvaron kom tillbaka var obeskrivlig.


Allt jag kan konstatera är att jag är så sjukt glad att jag gjorde det, jag gav inte vika för min rädsla, en rädsla som mycket riktigt inte var befogad... Nu hade jag röjt undan ytterligare ett mentalt hinder. Dock kände jag att det var på sin på sin plats med ett par nätter i tält, riktigt friluftsliv, ved enkla vandringar.

Ibland är man rädd att ens tankar är sanna, då är det bra att veta:


"ATT TÄNKA ÄR EN SAK, ATT HANDLA ÄR EN ANNAN"


låt hjärtat vara med i dina äventyr


🍀Outdoor_Jocke🍀