top of page

Rauka vägen, fnissade han...

Ett microäventyr på Gotland för hela familjen.


Ett mycket speciellt äventyr gick av stapeln för mig och min familj när vi relativt nybakade föräldrar med nr 2 påväg.

Vi tog oss ut till Ljugarn på sydöstra Gotland. Därifrån vandrade vi ut till Folhammars Naturreservat (Fantastiska raukar). Jag uppskattar verkligen att det finns äventyr som man kan göra tillsammans trots att ett barn sover i en barnvagn och att en höggravid fru vaggar fram... Njutningen var total för alla parter... Vi valde olika sätt att ta oss till raukområdet... Jag i skogen, Charlotte lite långsammare längst en grusväg...


Charlotte plockar smultron på väg ut till Äventyrsområdet...

När jag gick längst de vindpinade martallarna mot Naturreservatet Folhammar, på Gotland, frågade jag en person som jag mötte om vägen till raukarna. - Vart skall jag gå? Han svarade. - Raka vägen! - Rauka vägen måste det ju heta, tänkte jag och fnissade lite fjantigt...


Rauka vägen gick genom tallarna längst med havet..

Termometern visade 32 grader och varje steg gav svettpärlor på hjässan. Havet, som vätte mot öst svalkade något, vattenflaskan åkte in och ut ur munnen med jämna mellanrum. Det doftade utland. Varm fuktig martall eller enbuske luktar lite som Italien. Dofterna smekte mina luktorgan, en varm känsla spred sig genom kroppen. Det var härligt att vandra längst Gotlands östra strandlinje. Det öppnade sig en glänta ut mot havet. Jag häpnade över den vidunderliga utsikten. En bris slog mot min kropp, den var varm, även den som i utlandet... - Vilken märklig sommar vi hade, tänkte jag och vek av ner mot havet. Stenstranden låg i en lång böj. Otroligt vilket vackert ställe.


En glänta ner mot stranden..


Vilken strand sen... Runda fina sandstenar slipade av vågorna...

Efter en lång stunds stilla njutning satte jag av vidare mot Naturresevatets utvalda sevärdighet. En skylt gjorde gällande att naturreservatet började där, jag gick fram och läste vad som stod. Skylten förklarade områdets uppkomst. Lite enkelt kan beskrivas: När inlandsisen smälte försvann en enorm tyngd från landmassan som låg under vatten, Gotland liksom poppade upp ur havet. Raukarna är egentligen ett gammalt korallrev från tiden när klimatet kring Gotland var tropiskt. Revet skydade landmassan från att slipas ner...


Tydlig beskrivning av Gotlands uppkomst...

Det var inte långt kvar att gå från skylten till raukarna och snart var jag framme. Åter igen blev jag stående. Raukarna reste sig upp i luften i de mest varierade former. Jag kände mig som en upptäcktresande som för första gången hittade ett nytt land. Illa kvickt blev jag varse att så inte var fallet. Bakom mig hörde jag en välbekant röst.. - Jocke, här är jag! Charlotte hade redan hunnit i kapp mig med barnvagn och bäbismage. Jag skrattade åt mina äventyrsfantasier och log mot henne. Hon var så söt där hon vankade fram.


Raukområdet Folhammar...


Charlotte, Maja i barnvagn och lilla bebben kommer ikapp...

Vi mötes upp vid raukarna. Charlotte (min lilla äventyrerska) parkerade barnvagnen och klättrade förvånansvärt vigt upp på en rauk. Hon jublade. - Havet, ropade hon, jag älskar havet... - Jag vill ta en bild av dig och magen, sa jag.  - Absolut, svarade hon och drog upp tröjan. (När vi väntade Maja tog jag en bild av Magen i Tyresta Naturreservat bland vridna tallar)


Charlotte njuter av havet och de varma vindarna.


Magen...!!!

Efter en stunds tråcklande, med att få ner Charlotte från rauken, var det dags för fika. Kaffe, kaffe och åter kaffe är njutning på vilket typ av äventyr som helst.


Fika med magisk utsikt.

Efter fikat var det "hopp och lekdags". Charlotte satte sig vilsamt tillrätta på raukarna, jag satte av för lite raukklättring. Jag började med att klänga mig upp för några mindre raukar och ganska raskt ta mig ner igen. Jag utmanade mig själv och fann mig snart klängandes på en smal rauk ca 5 meter upp i luften. Den 40 cm breda rauken fortsatte ytterligare några meter snett uppåt. Jag kände efter så  att jag hittade ordentliga grepp innan jag tog nästkommande kliv. Vips så var jag uppe. På toppen ringde det i telefonen som jag hade i fickan. Det var en kompis som bor på Gotland som ringde. Han undrade om vi skulle ses på strandkafet lite senare. Jag tittade ner vartifrån jag kommit, det såg knepigt ut. Jag förklarade min position och bad att få ringa tillbaks när jag kommit ner. Det var inte helt enkelt att klättra ner. Jag fick trixa och fixa ordentligt innan jag nått marken. Det var åter en påminnelse om att det är lättare att klättra upp än ner. Precis som vad som gäller på stora berg och äventyrare.


Hopp och lek...


Telefonsamtal på dryga 6 meters höjd... knepigare klättring än man kan tro...

Väl nere ringde jag upp vännen och stämde möte ett par timmar senare. Jag gjorde en rolig upptäckt. Jag hade för länge sedan lärt mig att uppleva naturen där jag befann mig. Något som jag fortfarande tycker är kul. Jag bestämde mig för att titta lite närmare på naturen där jag var. Jag kikade mig omkring. Det tog inte lång tid innan den första upptäckten gjordes. Några raukar som låg i linje efter varandra blev till en tydlig bild. En gammal framålutad tant eller häxa framträdde tydligt. En stor hatt, bullig näsa och en kraftig överläpp i högra kanten av rauken. Under läppen en liten spetsig haka...


Närbild natur kan ge upphov till fantastiska upptäckter. (Kan du se potatisnäsan, hatten osv. Lutandes ner mot vattnet i övre högra fjärdedelen av bilden)

Jag fortsatte min näranaturenvandring. Jag stegade upp på en höjd strax bortom raukområdet. Från den platsen kunde man se hela området. Vid en första anblick såg raukområdet en aningen kargt ut. Men när jag riktade blicken nedåt skede en förvandling utan dess like. Jag blev förvånad över den växtlighet som sprängde sig fram ur den kalkrika klippan. Över allt fladdrade fjärilar omkring. Värmen gjorde att de kläcktes i hundratal. På en blomma stretade en humla med att samla nektar. Den flög korta sträckor mellan olika matplatser, mestadels klättrade den fram och sög i sig av läckerheterna. Jag följde en och samma humla med blicken, den jobbade målmedvetet. Det var häftigt att se hur den ratade vissa blommor medan andra var OK.  


Vad som kan tyckas ett karg, vackert raukområde...


...visar sig vara en frodig äng och ett digert skafferi... (bilderna tagna från samma plats)

Jag vandrade tillbaks till Charlott som alltjämt satt och njöt av havet. Jag satte mig bredvid henne. Vi njöt av varandras närvaro en lång stund. Maja sov fortfarande och vi vandrade/vaggade tillbaks till sljugarn. Innan vi mötte upp kompisen smet vi ner på stranden och förevigade vår lilla tripp.


Jag och min gravida äventyrerska vid HAVET...

Jag kan verkligen rekommendera Microäventyren. Inget fyller mig med så mycket glädje som att få vara ute i naturen med min familj, det behöver inte inkludera en massa nätter i tält, en timme eller två räcker ibland långt.


Med varma hälsningar

Admin Jocke

112 views0 comments

Comments


Post: Blog2_Post
bottom of page