top of page

Den STORA "lilla vandringen"

Av: Joakim Gellner


Ryggsäcken knirrade lätt i sina plastspännen och det frasade krispigt i den torra mossan under mina skor där jag gick. Det var den 5 juni och det var nu det kunde hända. En förhoppning om att det ändå var för tidigt fanns i min tanke, och som jag hoppades att det var för tidigt.

Vattenspegeln låg där, näst intill blank, sånär på en då och då fläktande liten bris. Det var när dagen övergick i kväll och solen la sina mjuka strålar på vattenytan som stillheten skulle komma. Så hade det varit de två sista dagarna i Dalarna och så skulle säkert ske även denna kväll. Jag vandrade längst kanten till den lilla sjön Yxen. Överallt manade naturen till stillsamhet. Jag kände hur kroppen gick ner i varv och intog samma läge av ro som omgivningen. Det var ljummet i luften. Det luktade furuskog.


Sjön lägger sig och bildar sin spegel.

Frasig mossa.

Plötsligt ryckte jag till. Inte långt ifrån mig, ett par tallar bort, ljöd gökens kraftiga skall. Det är häftigt att vara nära göken när den låter. Det karaktäristiska ljudet KO KO förändras till ett KO KO med ett väsande innan. Jag tittade länge upp i tallkronorna för att få en skymt av fågeln men utan resultat. Inte förrens jag gick vidare lyckas jag se den. Den flaxade då iväg över myren bakom mig. Jag gick i maklig takt. Sjön låg där den låg och tänkte inte flytta på sig, så varför jäkta. Den ondulerade terrängen gick en upp, en ner och jag rörde mig följsamt med den. Tallarnas rotsystem sökte sig ner till sjön och bildade på vissa ställen förädiska håligheter vilka man inte vill trampa ner fötterna i. Blicken riktad strax framför mig, för att slippa benbrott. Jag rundade en liten viks innersta vrå och fortsatte ut mot en udde. Platsen för udden är den som sist släpper solen vid dess nedgång. Eller nedgång, varför heter det så? Solen går ju inte ner, det är ju faktiskt jorden som roterar!? Struntsamma, solen värmer längst på udden, PUNKT. Strax innan udden finns en gammal stol placerad. Den har stått där så länge jag har vandrat i detta område. En förmodad kvarleva av något fiskarfänge skulle jag tro. Här har man suttit och spanat ut över sjön för att se när öringen börjat vaka. Kanske har man ropat hejarop till fiskevänner som drillat sina fiskar. Stolen är rostig men fortfarande intakt. Ibland kan jag få en känsla av att även konstruerade saker kan ha sin plats i naturen. De förefaller nästan vara en del av omgivningen och på något vis naturliga. Denna stol har en sån känsla för mig, för andra upplevs den säkert som skrot.


Udden på andra sidan vattnet.


Innersta viken med underbart klart vatten.


Jag i den gamla stålstolen på andra sidan ligger udden.

Försommarsolen värmde gott. Inne mellan tallarna var det helt vitt. Skvattram stod i full blom. Det var vackert som alltid, nästan som om det låg ett snötäcke på marken. Jag gick närmare. Ett betraktande av blommorna visade att det som såg ut som vita bollar, egentligen var massvis av blommor samlade till en boll. En humla kom surrande i luften. Den gick in för landning. Klumpigt satte den sig på en skvattramblomma och började kalasa. Efter en stund satte den av lite vingligt över heden. Skvattram är en fantastisk myggbortjagare när den gnids mot huden. Jag gjorde ett test. Det luktade lite citrus på huden där jag gnuggat. Inga mygg i luften denna kväll.


Skvattram i vackar blomning.

Vinglig humla i matbutiken.

Perfekt myggmedel.

Jag vandrade vidare ut på udden. Först passerade jag en hed med blåbärsris. Sista biten gick genom meterhög vide. Väl ute på udden var det trollskt. Tallarna stod stadiga på sina platser. Solen föll på dess stammar och skapade långa skuggor in över land. Här på udden ligger mitt absoluta drömläger. Jag har fiskat här otalet gånger och alltid fått fisk. Solen ligger på och värmer länge innan den doppar bakom träden. Denna gång hade jag inte med mig någon fiskeutrustning och som jag skrev i början så bävade jag för att något skulle ske denna kväll. Det jag var rädd för var att jag skulle få se hur det började kläcka stora sländor, så kallade Danicor. När detta händer (ofta i början av juni) blir öringarna som tokiga och hugger som galningar, då vill man fiska.