Av: Joakim Gellner
Ryggsäcken knirrade lätt i sina plastspännen och det frasade krispigt i den torra mossan under mina skor där jag gick. Det var den 5 juni och det var nu det kunde hända. En förhoppning om att det ändå var för tidigt fanns i min tanke, och som jag hoppades att det var för tidigt.
Vattenspegeln låg där, näst intill blank, sånär på en då och då fläktande liten bris. Det var när dagen övergick i kväll och solen la sina mjuka strålar på vattenytan som stillheten skulle komma. Så hade det varit de två sista dagarna i Dalarna och så skulle säkert ske även denna kväll. Jag vandrade längst kanten till den lilla sjön Yxen. Överallt manade naturen till stillsamhet. Jag kände hur kroppen gick ner i varv och intog samma läge av ro som omgivningen. Det var ljummet i luften. Det luktade furuskog.
Sjön lägger sig och bildar sin spegel.
Frasig mossa.
Plötsligt ryckte jag till. Inte långt ifrån mig, ett par tallar bort, ljöd gökens kraftiga skall. Det är häftigt att vara nära göken när den låter. Det karaktäristiska ljudet KO KO förändras till ett KO KO med ett väsande innan. Jag tittade länge upp i tallkronorna för att få en skymt av fågeln men utan resultat. Inte förrens jag gick vidare lyckas jag se den. Den flaxade då iväg över myren bakom mig. Jag gick i maklig takt. Sjön låg där den låg och tänkte inte flytta på sig, så varför jäkta. Den ondulerade terrängen gick en upp, en ner och jag rörde mig följsamt med den. Tallarnas rotsystem sökte sig ner till sjön och bildade på vissa ställen förädiska håligheter vilka man inte vill trampa ner fötterna i. Blicken riktad strax framför mig, för att slippa benbrott. Jag rundade en liten viks innersta vrå och fortsatte ut mot en udde. Platsen för udden är den som sist släpper solen vid dess nedgång. Eller nedgång, varför heter det så? Solen går ju inte ner, det är ju faktiskt jorden som roterar!? Struntsamma, solen värmer längst på udden, PUNKT. Strax innan udden finns en gammal stol placerad. Den har stått där så länge jag har vandrat i detta område. En förmodad kvarleva av något fiskarfänge skulle jag tro. Här har man suttit och spanat ut över sjön för att se när öringen börjat vaka. Kanske har man ropat hejarop till fiskevänner som drillat sina fiskar. Stolen är rostig men fortfarande intakt. Ibland kan jag få en känsla av att även konstruerade saker kan ha sin plats i naturen. De förefaller nästan vara en del av omgivningen och på något vis naturliga. Denna stol har en sån känsla för mig, för andra upplevs den säkert som skrot.
Udden på andra sidan vattnet.
Innersta viken med underbart klart vatten.
Jag i den gamla stålstolen på andra sidan ligger udden.
Försommarsolen värmde gott. Inne mellan tallarna var det helt vitt. Skvattram stod i full blom. Det var vackert som alltid, nästan som om det låg ett snötäcke på marken. Jag gick närmare. Ett betraktande av blommorna visade att det som såg ut som vita bollar, egentligen var massvis av blommor samlade till en boll. En humla kom surrande i luften. Den gick in för landning. Klumpigt satte den sig på en skvattramblomma och började kalasa. Efter en stund satte den av lite vingligt över heden. Skvattram är en fantastisk myggbortjagare när den gnids mot huden. Jag gjorde ett test. Det luktade lite citrus på huden där jag gnuggat. Inga mygg i luften denna kväll.
Skvattram i vackar blomning.
Vinglig humla i matbutiken.
Perfekt myggmedel.
Jag vandrade vidare ut på udden. Först passerade jag en hed med blåbärsris. Sista biten gick genom meterhög vide. Väl ute på udden var det trollskt. Tallarna stod stadiga på sina platser. Solen föll på dess stammar och skapade långa skuggor in över land. Här på udden ligger mitt absoluta drömläger. Jag har fiskat här otalet gånger och alltid fått fisk. Solen ligger på och värmer länge innan den doppar bakom träden. Denna gång hade jag inte med mig någon fiskeutrustning och som jag skrev i början så bävade jag för att något skulle ske denna kväll. Det jag var rädd för var att jag skulle få se hur det började kläcka stora sländor, så kallade Danicor. När detta händer (ofta i början av juni) blir öringarna som tokiga och hugger som galningar, då vill man fiska.
Blåbärsris
Meterhög djungelvide, ibland svårforserad... :-)
Mer djungel
Långa skuggor med favoritlägerplats hitom stenen...
Eldplatsen med två trädstockar redo för bål. Min funderarklippa nere vi vattnet.
Jag satte mig på den stora stenen nere vi vattnet, Min så kallade funderarklippa låg i den gassande solen. Jag tittade ut över vattnet med fötterna i solglittret. Det var magiskt. Här brukar jag sitta och ta mig en funderare över saker som måste funderas på. Jag tog fram min termos och hälde upp en ordentlig kopp svart kaffe. Jag smuttade försiktigt för att inte bränna mig och få en sån bränntunga som känns inne i munnen. På en annan sten en bit bort satte sig en fågel, en sädesärla. Det var den första jag sett för säsongen och det värmde mitt hjärta. Den satt där med sin stjärt guppandes upp och ner. Kameran som jag hade med fick jobba på digitalzoom och bilden av fågeln blev inte toppen.
Med fötterna i guldskimret på funderarstenen.
Sädesärlan, en välkommen gäst.
Känslan av att naturen visade upp sig var påtaglig. Jag tycker om moment när det känns som om någon vill berätta något för mig. Nästan som en Andlig känsla. Plötsligt såg jag ett mycket träffsäkert tecken. Ute över sjön flög en fiskmås nära ytan. Den flög ryckigt och stack med jämna mellanrum ner sin näbb i vattnet. Detta beteende uppvisar fågeln när "SLÄNDORNA KLÄCKER". Vid en viss vattentemperatur flyter nymfen av Danicasländan upp till ytan och vecklar ut sina vingar. Men i stället för att bli irriterad över att fiskeutrustningen inte var med kände jag en glädje över att verkligen få följa naturens spel på nära håll. Jag kikade ner i vattnet nedanför mig och mycket riktigt kunde jag där se flera slädor som stod på vattenspegeln och torkade sina vingar. Ute på sjön började öringen att förstå vad som hänt. Hela sjön exploderade i ett matkalas. En roddbåt var påväg ut på sjön och efter bara ett par minuter kunde jag se hur personen stod med spänd fiskelina. (En liten avundsjuka kunde jag trots allt konstatera.)
En mås i ryckig färd över vattenytan är ett säkert tecken.
En slända ger vibrationsringar på vattenyten. Öringen är på väg.
En Danica, som en oxfile för oss!!
Jag vet inte hur länge jag betraktade det fantastiska skådespelet som utspelade sig. Överallt plaskade det i vattnet av fiskar som hoppade i ytan efter mat. Efter någon timme vandrade jag vidare tillbaks mot bilen. Fiskaren i båten stod åter igen med böjt spö. När jag vandrat tillbaks genom videdjungeln, saxat genom den snöklädda skvattram och försiktigt tagit mig över tallrotsfällorna möttes jag av en ändå vackrare syn. Ute på myren vid sjöns ena ände var det också vitt. Jag förstod att det var nu som sommaren gjort sitt slutgiltiga framsteg och marscherat in. Ute på myren stod hjortronen i full blom. Som grädde på moset så bjöd sländorna upp till sin karaktäristisk dans i kvällningen. Lyckan övera att få vara med om detta gjorde mig varm.
Detta måste räknas som en stor liten vandring. 5 juni då sommaren kom till Dalarna.
Hjortronblomning.
En vacker skapelse som snart bär guld i sin krona.
Sländorna bjuder upp till dans.
Tack för att du läste, snart är 5 juni här igen, men först ett par veckor av smällkall vår...
Jocke