”Lyckans fjäril sätter sig på axeln på den som har tid att vänta.”
Jag var 20 år gammal när jag läste det kinesiska ordspråk som för alltid skulle fastna i mitt minne. En mening som många gånger har hjälpt mig ur situationer av uppgiven ensamhet och tuffare kriser.
Grott och djungelvandring
Vinddraget, från den öppna bakdörren på den gamla rostiga bussen, blåste varm mot mina fötter. Regnskogdjungelns trädkronor låg som ett skyddande tak över våra huvuden. Den sista timmens färd gick i slow motion. Utanför bussfönstret var det bläcksvart. Den utsatta färdtiden på 3 timmar, från kuststaden Surat Thani till ”Khao Sok National Park”, hade passerats med dryga två timmar och fortfarande var vi inte framme. I bussen fanns ytterligare 10 st. passagerare, alla ensamresande precis som jag. Trots den markanta förseningen var stämningen god. Jag hade fått baksätet i bussen för mig själv och kunde ligga raklång på rygg om jag försiktigt körde ut fötterna genom den vidöppna bussdörren. Min thailändskt inköpta gitarr, som för övrigt var ostämbar, låg på golvet i bussen bredvid min ryggsäck. Gitarren hade stora ärr efter allt den varit med om under den dryga månad jag varit på resande fot. Vägen var kurvig. Varje gång busschauffören gjorde en högersväng var jag tvungen att sträcka ut ena armen, lägga den på packningen och hålla i. Om inte, hade mina få ägodelar försvunnit ut genom bussdörren, ut i den mörka djungeln.
8 meter över marken.
”Jungel Hut” var en stor byggnad utan väggar, en kombinerad reception och matsal. Den låg i utkanten av naturreservatets gräns och intill gränsposteringens huvudcenter. Matdelen var upplyst av lysrör som spred ett starkt sken långt utanför den öppna huskroppen. Svärmande knott fräste mot lamporna i sin iver att finna ljus. På bambustolparna, som höll upp det korrigerade plåttaket, satt gröna vårtbitare, i en storlek som påminde om mindre gurkor. Vid låga bord och på färgglada kuddar satt människor av olika nationaliteter och samtalade på knackig engelska, det rådde ett rofyllt lugn. Bakom den enkla receptionsdisken, längst in i lokalen, satt olika handskrivna anslag på aktiviteter som man kunde göra i området. Elefanttrekking, båtfärd på sötvattensjön eller ”se världens största blomma utflykt” var några av aktiviteterna man kunde boka upp sig på. På väggen hängde även tidtabeller för bussar av olika slag samt priser på olika bungalows man kunde hyra. Bungalowtyperna var av varierandeslag. Enkel bambuhydda från 150 baht natten (30 kronor) då utan toalett och dusch, bungalow i betong med air condition för de tredubbla. Själv fick jag ett fantastiskt boende i en bambuhydda, med fläkt, 8 meter upp i luften med en flod rinnandes rakt nedanför.
Boendet, majestätiskt, 8 meter upp i luften ovanför floden.
De tidiga Morgonsolstrålarna hade nätt och jämnt trängt sig in genom de gulbruna bambuväggarna och silades försiktigt genom det vita myggnätet. Högt uppe i från regnskogens trädkronor hördes gibbonapornas skrik. Skrik som blandades med det harmoniska ljudet från vattendraget under min bungalow. Jag vaknade slog försiktigt upp mina ögon. Jag låg orörlig kvar i sängen och lyssnade. Min kropp var helt avslappnad. Balkongdörren var på armlängds avstånd och jag petade upp dörren med vänster pekfinger, det var en magisk morgon. Det stilla vattenflödet reflekterade solens strålar, ett guldliknande skimmer låg över vattenytan. Djungelväxternas grönska hängde böljande ut över vattnet och bildade en vägg av klorofyll. Det hade regnat under natten, luften var frisk och sval. Jag klev upp, gjorde min morgontoalett, satte på mig mina badbyxor och tog mig ned till strandkanten. På en träpåle intill strandkanten var fyra uppblåsta bildäckslangar placerade. Jag plockade av den översta, tog den under armen och vadade ut i vattnet. Vattendraget var grunt och svalt. Jag vandrade uppströms ett hundratal meter. Fiskar simmade omkring i det klara vattnet på jakt efter föda. Det fanns rikligt med insekter och larver, så det gick ingen nöd på de insektshungrande fiskarna. Jag placerade gummiringen i vattnet och la mig sedan själv på rygg i den. Vattnet omslöt halva ringen och sköt mig med försiktighet i väg ned för floden. Jag flöt fram långsamt. I trädtopparna ovanför mig sjöng fåglar. Fjärilar fladdrade med majestätiska vingslag ovanför mig. Färden varade i en halvtimme och slutade nere i en kraftig flodkrök. Jag klev ur gummiringen och bar hem den igen.
Den glittrande floden nedanför min bungalow där jag gled fram.
Efter att ha duschat kallt i bungalowen gjorde jag mig i ordning gick bort till restaurangen och åt frukost. Fruktsallad med färska frukter, banan, mango, ananas. En kopp svart kaffe och hemodlad yoghurt slank också ner, sagolikt. Det kändes som en speciell morgon, något som hängde i luften. Jag bestämde mig för att utmana mig själv. Jag skulle vandra ut i naturreservatets regnskog helt ensam utan guide eller vän bara jag själv mot naturen.
Obeträdd djungel känns fantastisk
Avfärden
Jag hade vandrat i två timmar, helt avskild från den moderna världen. Inga bilar, inga vägar, inga mobiltelefoner, inget som kunde påminna om människans framfart, bara djungel. Där var fåglar som högljutt längtade efter sina kärestor, ödlor som kilade omkring och ormar som lapade sol på stenar och i träd. Jag vandrade långsamt längst en smal stig. Stigen var nästan obefintlig men ingav ändå en viss säkerhet. Jag kunde alltid följa den tillbaka för att hitta hem, det kändes lugnande. Jag gick längst med ett vattendrag. Då och då vek jag av från den lilla stigen och kämpade mig tappert ner genom den täta djungelgrönskan fram till vattnet. Två stora klippblock låg, från kant till kant, mitt ute i floden och skapade ett halvmeter högt, vitskummande, vattenfall. Jag kröp försiktigt ner bakom stenbumlingarna. I den tryckande värmen var det nödvändigt att svalka av sig med jämna mellanrum. Jag kände hur svalkan gav nytt liv åt min solheta kropp. Efter en kort stunds intensivt plaskande klev jag upp ur vattnet och vandrar vidare. Värmen tryckte på. Jag drack ofta. Då och då var jag tvungen att stanna för att tömma blåsan. Trädens bladverk utgjorde ett effektivt skydd mot solljuset vilket gjorde att kroppen inte blev totalt överhettad. Omsluten av den enorma djungeln med dess fantastiska bambuskogar kände jag mig liten där jag stod. Samtidigt kröp en fantastisk känsla av personlig storhet fram i kroppen. Jag masade mig vidare längst stigen.
Pulserande hetta och viss betänksamhet.
När jag för femte gången vek av för att komma ner till vattendraget och svalka mig hände något fantastiskt. Jag kom fram till en glänta där floden vek av i en mjuk böj och fortsatte i ner för en stenig fåra. De branta bergsidorna som vette ner mot floden var klädda i en grön djungelskrud. Stora stenblock hade dämt upp en naturlig bassäng. Jag satte mig ner på huk vid flodstranden och tittade ut över platsen, en oas. En brungrön lian sträckte sig ner från trädkronorna högt ovanför mitt huvud och hängde ut över vattnet. Jag hade alltid, sedan jag var mycket liten, velat svinga mig som Tarzan i en lian i djungeln. Jag bestämde mig för att rigga upp min kamera, som jag burit med mig i ryggsäcken. Jag ville ta en bild på platsen med mig hängandes i lianen. Glädjen spred sig i kroppen när jag förstod att jag skulle få infria den gamla drömmen. Jag tog en snabb och kort ansatshämtning sprang fram till lianen och hoppade upp. Jag gungade ut över vattnet. Lampan som indikerade automatisk tagning av bild blinkade rött. En sekund senare var ögonblicket förevigat. Jag log brett, släppte taget om lianen och landade med ett plask på rygg i floden.
En barndomsdröm går i uppfyllelse om än oskarp, Tarzan.
Vattnet var svalkande. Efter en stunds simmande vadade jag upp på stranden där kameran var placerad och satte mig åter på huk. Jag stängde locket på kameran och stoppade ner den i ryggsäcken. Mungiporna stramade. Jag kunde inte le större än jag gjorde i den stunden. Just som jag hade lagt ner kameran i ryggsäcken, och var i färd med att lämna platsen, hände något märklig. En blå fjäril kom flygande mot mig. Den var betydligt större än de gula som funnits omkring mig tidigare. Den flög ett par varv runt mitt huvud och landade utan förvarning på min vänstra armmuskel. Jag blev som förstenad.
”Vad är det här?”, tänkte jag.
Tiden stannade upp. Jag höll andan. Långsamt rörde fjärilen på sina vingar likt två solfjädrar, upp och ner, upp och ner.
”Tänk om den flyttar sig upp till min axel.”, tänkte jag.
Jag satt blickstilla. Fjärilens ryggtavla var vänd mot solen. Vingarna skimrade i en magiskt djupblå ton. Forsen brusade inte längre ,djurens läten hade tystnat. I över en minut satt den vackert gnistrande fjärilen på min arm innan den lämnade mig. Den lyfte försiktigt. Långsamt flög den åter ett par varv runt min knästående kropp innan den fladdrandes försvann bort, in i djungeln. Ljuden från vattnet och djuren kom sakta tillbaka.
Glad men förvånad stod jag kvar på platsen vid forsen och funderade.
”Vad var det som hände egentligen?”
”En blå fjäril på min arm?”
”Kan det där ha varit Lyckans Fjäril som landade på mig?”, tänkte jag.
”Kanske landade fjärilen på mig för att visa att jag just nu var väldigt nära den totala lyckan. Just nu gjorde jag precis vad jag själv ville, utan påtryckning eller krav från omgivningen.”
Jag kände mig fridfullt upplyst. Det fanns ingen rädsla, inga jobbiga tankar eller funderingar, för första gången på mycket länge kände jag mig helt fri.
Att fjärilen valde att sätta sig på min arm istället för min axel, kan bara betyda en sak, jag kunde alltså bli ännu något klokare och lyckligare.
Från djungeln kom den blå fjärilen
Tack fina du för att du läste denna sanna berättelse om hur livet visade mig vägen till lyckan. Hoppas du själv finner din lycka på din väg.
Det var även här mitt eget ordspråk kom till "Lycka är stunder av insikt". Sällan är man så glad i själen som när man inser de små sakernas betydelse. just då i den stunden inträder lyckan.
Gå gärna in och bli medlem här på hemsidan, så vi får möjlighet att dela friluftsliv och livet i stort på ett lite djupare plan.
Låt alltid hjärtat vara med i dina äventyr.
Outdoor_Jocke